Barry Karlsson, föreläsare dag 1 samt examinator

  1. Vad kommer din föreläsning fokusera på?

Ett indirekt honnörsord i min föreläsning är neuropsykoterapi. Tematiskt handlar föreläsningen om djupdykningar i neurovetenskaplig kunskap om minne, förnuft och känsla, rationalitet och irrationalitet, och en gnutta neurofilosofi. Fokus är neuropsykologisk kunskapsutveckling inom problemlösning, emotionsteori och minneslagring med olika kliniska tillämpningar.

Alla människor är uppenbart inte lika bra på att lösa problem; folk har olika kognitiva resurser och ”resilience” som behövs för att åstadkomma förändringar. Eller att hålla fast vid något långsiktigt nyttigt som lönar sig i längden, trots att det ofta är kortsiktigt enklare att gå en onyttigare väg – vad upprätthåller detta och vad är inhibition egentligen? Vad händer med effektiv problemlösning om man inte har resurser att förstå komplexa sammanhang, eller har problem med flow, empati eller om man har sänkt inhibitionsförmåga och är impulsstyrd och ”emotionellt instabil”? – såsom vid en rad kognitiva funktionsnedsättningar, psykiatri och neuropsykiatriska syndrom, typ ADHD eller IF.

  1. Vilka psykologer (i vilka verksamheter) kommer ha nytta av din föreläsning?

Den här föreläsningen vänder sig till alla psykologer som arbetar med problemskapande beteenden inom vård, omsorg eller skola; till kolleger som möter såväl barn som vuxna som gamla. Föreläsningen syftar till att skapa idéer om nya verktyg och utveckla ett effektivt bemötande vid olika kognitiva funktionsnedsättningar och funktionsvariationer. Föreläsningen vänder sig också till dem som helt enkelt bara vill veta mer om frontlinjen för neurovetenskaplig kognitions- och emotionsforskning.

  1. Hur kan man använda det du ska föreläsa om i den kliniska vardagen som psykolog?

Med en förståelse av hur neuropsykologisk kunskap om kognition, emotion och beteende kan kopplas till bättre problemlösning och ökad psykisk hälsa, ger föreläsningen förslag på tekniker som kan utvecklas på arbetsplatser eller i psykoterapier; till exempel att arbeta med omgivningsförändringar, ramar, rutiner och strukturer. Eller att veta hur minneslagring och mekanismerna för minneskonsolidering kan vara viktiga ledtrådar i ett psykoterapeutiskt förändringsarbete. Eller hur man som personal eller anhörig presenterar nya förslag som initialt kanske är svåra att acceptera? Hur undviker man att en obehaglig erfarenhet får kvarvarande dåliga effekter?

Varje psykoterapi måste vara kalibrerad till individuella kognitiva funktionsnivåer. Detta som vi ibland klumpigt kallar för “begåvningsnivå”, “emotionell mognad” och ”neuropsykiatri”, men som också har en neurofilosofisk och existentiell bäring: att möta varje människa där hon är. Personcentrering motverkar ensamhet och det alienerande bortseendet av relationen, detta är en fråga som är extra viktig vid terapeutiska neuropsykologiska utredningar.

  1. Varför tycker du att psykologer ska gå på vår kurs?

Jag vill att kolleger ska våga använda nya vetenskapliga fakta och fynd – och våga prova nya vägar. Och omsätta detta i ett pragmatiskt framåtblickande och med eftertänksam och evidensbaserad praktik. Hur vi som psykologer skapar nya egna färdigheter när vi banar väg och själva nyfiket försöker – även när vi nått en kunskapshorisont och på grund av en tvingande verklighet ändå måste fortsätta att försöka. Jag tror att viljan framåt och nyfikenheten motverkar hopplöshet och rigiditet och att detta är en del av det vi kallar sann kunskapsutveckling.